.
Jag orkar inte mer. Inte skolan, ingenting. Ingen, orkar inte med någon.
sitter här med buntar av papper och böcker. Vilket liv. Men, mer liv än vad ni har. Vad är det för liv att supa hela tiden? Visst, det är säkert skit kul o dagen efter komma ihåg en femtedel av kvällen. Bortslösade pengar. Men vem vet, jag kanske bara är tråkig och avundsjuk. O varför driva med mig? Varför mig? För att jag jobbar? För att jag inte är som ni? Jag kanske inte tycker om er. Jag kanske vill ha ett bra betyg som jag kan glänsa med i graven. komiskt.
Skulle jag få välja helt själv, helt jävla själv....
Då skulle jag ligga tätt intill dig i en mjuk säng. Sängen skulle stå i ett fint hus på klipporna på västkusten. Jag skulle ligga o känna doften av dig o vi skulle lyssna på fin, meningsfull musik o slippa oroa oss för något mer i hela livet.
.
Jag är trött. Rejält trött.
VARFÖR ska det va så här? Jag orkar inte mer.
.
Usch, jag blir så berörd o löjlig ibland. varför blir jag det? det är ju bara dumma filmer med lyckliga romantiska slut, sånt händer aldrig i verkligheten. problemet är att jag kopplar, ja fattar inte varför o till vad. Jag vill också ha ett romantiskt slut.
för en gångs skull var det kul o ja mådde inte dåligt, det var toppen faktiskt, mer sånt vill vi ha!
däremot blir jag allt surare o surheten passar inte mig. man kanske borde bli nunna trots allt. vad ska det tjäna till liksom, till vilken nytta?
det är lov, igen. helt okej. men då måste man göra saker igen. det suger.
det här vart kort, som vissa andra saker också.
.
Varför fattar du inte? Varför får jag sånna här känslor, jag vill inte. Jag vill må bra. jag vill tycka om dig. Jag vill tycka om allt, men jag får de där äckelkänslorna som jag inte kan styra över. de där känslorna som gör mig på sånt jävla dåligt humör och känner mig sunkig. Jag borde inte känna så.
tänk om någon en enda gång skulle skriva rätt kommentar, jag skulle älska den för evigt.
.
Jag går i en jävla dimma och vet inte själv om jag vill att dimman ska klarna. Jag kanske vill gå i denna dimma o skylla på att jag inte ser något, jag kommer ingen vart. I dimman skulle det plötsligt komma ett hål där jag faller ner.
det har blivit bättre, det kan jag erkänna. men fyfan vad livet suger ändå.
Varför är det ingen som uppfinner ett chip som man kan sätta in i hjärnan när man vill? ett chip som ska göra att alla lektioner man inte orkar gå på, tar chipet information ifrån o för över till min hjärna. då skulle jag gå på designtimmarna då jag kan leva, inget mer. haha, det vore fan smart.
Jag har så kul här på min blogg, jag skriver då och då och tror o hoppas att ingen kommer läsa det här.
"Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid".
palla.
Det är lov och jag hatar lov. jag hatar skolan och jag hatar lediga dagar. jag hatar alla dagar, för på alla dagar måste man leva, varesig det är lov, helg eller skoldag. man måste leva såvida man inte tar livet av sig. O hur många gör det? jag vågar i alla fall inte.
Va ska man göra för att folk ska tycka om en? ska man vara som alla andra, rätta sig efter samhället och ha stor urringning så att alla killar kollar på hyllan istället för på dig? ska man supa varje helg för att folk ska tro att du har tillräckligt många kompisar som vill va me dig? ska man skita i betygen, så länge man är vän med alla?
Jag orkar inte vara som alla tycker. Jag är sur av mig och faktiskt, jag vill inte ändra på mig. Det är sån här jag är, okej. Take it or leave it.
samtidigt vet jag att hälften av vad jag skriver är rena bullshiten. Jag vill vara omtyckt och då låtsas man, varesig man vill eller inte. Jag är inte stolt över det.
Shit vad jag babblar, men dehär kommer bli ett ångt inlägg för jag behöver skriva av mig. Jag vet att ingen ändå kommer läsa det här.
Vem är det egentligen som e häftig? Den som står emot eller den som fortfarande är på småklassnivån? "nää, du va dum mot mig så du får inte komma på mitt kalas!" men shit, kom igen. (Förresten, tack amanda!)
Vem fan vill komma på din fest? Du är inte häftig, jag kan klara mig utan din fest! (eller?)
O vem säger att man behöver ha bra betyg, "näst sämst räcker", eller hur? Damn, jag klarar inte av pressen... kan ingen komma o stycka syrrans halva hjärna så man slipper känna sig så jävla dum jämfört med henne?
Jag vet att du inte läser, så därför kan jag skriva såhär... .... om du läser detta, såg något så jag fattar, för du säger jämt att du aldrig kan göra ngt, bara tycka om mig. men det räcker inte alltid. jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu när jag har dig. men jag vet att jag inte bara kan vara lycklig, tillslut kommer något hända som får mig att tappa orken och känslan....
När jag är ensam, är jag verkligen ensam. känns som att allt och alla är emot mig, jag vill bara ligga ner, sjunka ner och försvinna. Tänk vad skönt det skulle vara!
Varför kan jag aldrig vara tillräcklig och nöjd med mig själv? hur fan kan du tycka om mig så mkt som du påstår dig göra? Ser du inte vilken häxa jag är? Jag vill vara balens drottning någongång, om än inte på riktigt, så i fantasin.
Människor är okänsliga.
Jag hatar folk. Hatar inte, men ogillar starkt. Människor tar så lätt på saker.
Människor är hemska och okänsliga. Okänsliga är dom, vi.
Tråkiga dessutom. Det finns undantag, men få. Jag ogillar er starkt.
Jag känner inte att jag tillhör er, för ni bryr er inte, livet för er går vidare.
Bara sådär, utan att titta bak. Ni vänder er inte bak och då ser ni inte mig.
Som står där, flämtar och försöker hämta andan. Jag var den som sprang efter.
Ni gav mig en kram o ett leende ibland, men vände er sen fram igen.
Ni vände er fram och hittade nya på vägen. Vid vägkanten.
Människor är okänsliga och olika. Jag är olik, jag springer efter.
Tänk om livet ändå kunde vara enkelt? Tänk om det kunde vara som förr.
Är det bara jag som vill det? Är det bara jag?
Människor är okänsliga och tråkiga. ja, så är det.
.
Känslorna går upp o ner o ja fattar ingenting.
O varför e de bara jag som håller vad jag lovar?
O varför e alla så jävla lata?
O varför stör jag mig på alla?
Skit samma. Palla.
.
Jag blir ofta såhär... men det är tankarna jag ogillar. Jag blir rädd.
va ska man göra när allt känns skit och man klagar hela tiden...
men vet att man inte får klaga, för det är inte ett dugg synd om mig, i jämförelse...
att sluta blir inte bättre, livet förstörs och man måste börja om.
Men just nu, jag orkar inte och jag klarar inte av att bara få g.
.
Ett obehag som du inte verkade se, som du skulle ha sett.
För om du sett det obehaget, hade jag aldrig blivit såhär och jag hade inte kännt som jag känner.
jag tvingade mig själv och efteråt kom de jävla känslorna.
Aldrig mer.
Obehaget trappades upp och övergick till någon form av ilska.
Aldrig mer.
Varför är det såhär, man kanske ska byta kön.
Fast nej, för jag skulle aldrig vilja vara det motsatta trots allt.
Obehaget, varför ser du inte?!
.
Jag måste vara galen, jag har aldrig känt så mycket
som när jag är med dig, jag har aldrig känt
så mycket som jag gör när jag är med dig
Jag har aldrig känt så mycket
när jag är med dig.
.
Men det är bara för att jag aldrig kännt såhär förut, känslan är annorlunda.
Jag är rädd att bli som han, han var jobbig och det var därför jag inte pallade.
Snälla, säg till innan jag blir så.
Jag vet att jag borde, men jag är rädd, så rädd för det främmande, det livliga.
Dagen efter är hemsk och jag vill inte känna så, jag vill vara pigg när jag vaknar.
Men måste man så måste man.
.
.
Som mamma sa, det handlar inte om OM man glömmer. Det handlar om NÄR man glömmer.
Igår var min dag. Hoppas det var första o enda.
Konsekvenser blir det, men va ska man göra? Jag är dum.
Where do you go when you'r lonely? I follow you.
.
